gunsdagbok.blogg.se

Dags att deklarera!

Jag är klar :-)

 

Igår blev det våfflor.

 

Provade med cassavamjöl.

Såg ganska märklig ut i jämförelse till majsmjölsvåfflan

Men smaka okej...

 

 

 

Jakob påpeka att han tyckte att Doris var extra snubblig med framtassarna helgen vecka 13.

Dagiset påpeka att Doris var extra snubblig i början av veckan därpå.

I slutet av samma vecka hade Doris dätt med rumpan 2 gånger inne.

Men när jag hämta henne hoppade hon in i bilen själv. (Jag brukar få lyfta in henne)

Jakob skulle ha henne den helgen så jag bad han hålla ett extra öga på henne.

När den helgen var över hade hon varit precis som vanligt.

Jag märkte inte så mycket jag heller de 2 dagarna som jag var ledig mer än att hon kanske gick lite långsammare på promenade men det kan ju även vara att det lukta mycket och intressant just den dagen..

 

På onsdagen ringer Jakob mig på eftermiddagen och säger att Doris är illa vid.

Jag frågar om hennes allmäntillstånd, om hon verkar ha väldigt ont osv.

Men allmäntillståndet är okej säger Jakob så jag vänta med att ringa veterinären till nästkommande dag.

På morgonen ringer Jakob och säger att hon är mycket värre.

Hon har inte heller ätit.

Han har sovit i soffan för att vara nära.

 

Vi får tid hos veterinären kl 11.

Jag hinner inte i tid men Jakob tycker att jag skall komma hem i alla fall.

 

Underbaraste Anette och Astrid hjälper mig så att jag kan ta ledigt.

Jag pratar med veterinären som undersökt Doris i telefon och han menar att det kanske inte är så illa. 

Han tycker att vi skall göra en insats och är optimistisk inför kommande halvår.

Jag var helt inställd på det motsatta men blir självklart själaglad över detta besked.

Hon får morfinliknande medel och får med sig droppar hem som skall ges under tungan.

 

Jag är hemma före Jakob och Doris och väntar på min älskade hund.

När hon kommer genom dörren är hon helt sned och tittar på mig med ångest i blicken.

Det var helt JÄVLA fruktansvärt.

Jag tvivlar på mitt beslut men är ändå positiv då veterinären sagt...

Vi försöker få i henne mat och medicin men inget går ned lättsamt.

Jag får i henne metacam med nöd och näppe.

 

Enligt Jakob skulle hon piggna på relativt fort men timmarna går och Doris mår INTE bra.

Vid åttasnåret på kvällen ringer jag jourhavande veterinär och rådfrågar.

Hon säger mer eller mindre att det är kört.

Vi bokar in en tid på morgonen för det man inte vill säga högt.

Jakob vill inte följa med men gör det om jag absolut vill.

Jag säger att det är okej, jag klarar mig.

Bästa kollegan jobbar fredagen åt mig.

 

Jag har fått sova (vaka) hela natten i soffan med en hand på Doris för hon blir jätteorolig annars.

På morgonen är hon piggare men har stora problem att röra sig, Jakob har ombestämt sig och vill följa med.

 

Han utör ett ärende först och vi möts upp i Bäckefors.

 

Väl där är veterinären som är en kvinna snäll och kommer ut i bilen och ger en lugnande spruta som gör att hon blir dåsig och somnar.

Jag bryter ihop och kramar henne så hårt jag bara kan.

När hon somnat bär vi in henne får att få den sista sprutan som gör slut på den jag älskar mests lidande.

Vi lägger henne på sin filt.

Veterinären rakar bort päls för att se vart blodkärlen är men de är så tunna så att de går inte föra in någon nål i ena benet. I andra spricker blodkärlet när hon skall spruta in vätskan.

Slutligen blir det en spruta rakt i härtat. 

Doris kämpar för livet för det tog totalt 3 sprutor innan hjärtat slutade att slå.

Det märks tydligt att veterinären är påtagligt berörd av situationen.

Vi sveper in henne i filten och åker hem.

 

På eftermiddagen begraver vi henne i sin filt hos Rune och Annika.

 

 

 Jag saknar dig ♥